Till Lillen
För vissa är en katt bara en katt, för andra kan en katt vara ens bästa vän. I vårt fall var Lillen en fantastisk familjemedlem som är högst saknad. Jag förväntade mig inte att hamna i sådan stor sorg och saknad över en katt då jag alltid har haft lättare att relatera till häst och hund. Men Lillen var ingen vanlig katt, han var katten med stort K.
Det var en vacker hösteftermiddag och året var 2004. Jag var tretton år gammal och cyklade runt med min syster för att sälja jultidningar. Egentligen började jag känna mig för gammal för att sälja jultidningar, det var ju inte någonting som tonåringar höll på med. Däremot ville Malin hemskt gärna att jag skulle följa med henne och sälja ett år till. Tur var detta för det var då vi hittade honom. Han kunde inte ha varit mer än fem-sex veckor gammal och där sprang han vid väggrenen och skrek efter sin familj jämte en väg där bilar körde allt för fort. Vi hoppade av våra cyklar och gick fram till honom. Så liten han var men spotta och fräsa visste han verkligen hur man gjorde. Detta hindrade så klart inte oss för att lyfta upp honom, lägga honom under jackan och cykla med honom hem till oss, där han sedan fick bo livet ut. Vi brukar säga att han han förbrukade många liv och om vi inte hde plockat upp honom där vid vägkanten hade han kanske inte fått leva alla sina liv fullt ut.
Väl hemma på gården fick han ett liv som han hade en bra rutin på. På dagarna och kvällarna hittade han gärna en mage att ligga och spinna högt på. Om nättera gick han gärna ut och lekte loppan men då kom han alltid in direkt på morgonen. Han älskade att riva sönder kattmatssäckarna som alltid stod i fastun, det var så mycket godare att äta direkt från säcken! På vintarna låg han på ett förnsterbräde, så länge det fanns ett värmande element under. Men bäst av allt: han var snäll, trevlig och han rev aldrig någon såvida man inte "bråkade" med honom och inte ens då rev han särskilt hårt. För att summera var han en otrolig katt och han fick chansen till ett underbart liv. Mamma sa flera gånger "det är som om han är tacksam" och syftade då på hela Lillens beteende mot oss då han alltid var lika fantastisk.
Men som alla goda berättelser har även denna ett slut. I måndags kväll kom Lillen hem efter att ha varit borta sedan fredagen, vilket inte alls var likt honom. Det första vi såg var ett öga som var dubbelt så stort mot var det skulle ha varit och puppillen syntes inte. Vidare märkte vi också att han hade munnen öppen hela tiden och att han varken kunde äta eller dricka. När detta väl sjönk in märkte vi att han hade förlorat en del vikt, vilket betyder att han troligen inte hade ätit sedan i fredags. Därför var det enda vi kunde göra att avliva honom, en katt med käkfraktur skulle inte kunna överleva särskilt länge. Så igår vid tolvtiden kom veterinären och Lillen fick en spruta och tre timmar senare slutade han andas. Till hösten skulle han ha fyllt elva år och utan denna olycka hade det troligen kunnat bli många fler då han var vid god fysik. Tanken på hans sista dagar i livet med den smärta han fick utstå och hur hungrig och törstig han troligen var får mig att må så otroligt dåligt. Jag är så otroligt glad över att jag fick vara med honom hela livet, i stort sett från början till slut. Lillen ligger begravd i trädgården, brevid kompisen Lukas, men för mig kommer han alltid att leva då han adlrig kommer att bli bortglömd.
Jag var tvungen att skriva denna historien och på ett sätt hedra Lillens minne. Det är mitt första blogginlägg på väldigt länge och kanske kommer det fler om det faller mig in. Hur som helts så var det Lillen och det dystra sätt som han gick bort på, den sorgen som överrumplade mig som gav inspiration här och nu.
